MittLiv
Melissa. du var det jag levde för, du var andledningen
till att jag vaknade på morgonen.
Angledningen till att jag längtade till att sova
och du låg bredvid mina fötter, så dom blev varma.
För 3år sedan dog du.´Lämnade jorden.
Men varje gång jag tänker på dig, föds du upp på nytt.
När jag ser ett foto på dig tänker jag på första
gånen, mamma och pappa hade hämtat dig och
jag blev ledsen för att jag inte gick följa med dumma mamma och pappa!
Varje gång du gjort dig illa har du klarat dig, du var stark.
Men sista gången någonting hände föll du bara ihop.
inte bokstavligen.
Diabetes, jävla äckel sjukdom.Jag minns att jag kom hem från
skolan klockan2, jag cyklade med lisa hon frågade om jag kunde
vara med henne jag sa jag ska bara fråga mamma.
Jag öppnade dörren. Men ingen melissa, du kom alltid när dörren öppnades.
Men inte den här gångeen.
Jag frågade vart är melissa? Mamma svarade, hon är i hundhimelen.
Jag hann inte änns säga hejdå till henne, hon bara försvann.
Dom första dagarna var jag i chock, ingen som värmde mina fötter.
Ingen som förstod mig när mamma eller pappa var helt cp.
Det här låter säkert hur jävla fjolligt som helst, men helt seriöst, Melissa
var den som förstod mig bäst.
När jag var glad-var hon glad. När jag var ledsen-var hon ledsen.
Det jag vill säga är att Melissa var inte bara en livskamrat,
människans bäste vän, utan hon var mitt liv och hon var Rebeccas
bästa vän.
Melissa, jag vet att du inte fattade alla tusentals gånger jag sa det men jag
älskar dig så förbannat mycket. Mer än allt. Och nu finns du inte, 3år sedan..idag
♥ ♥ ♥ ♥
